Jag skulle ju bara in på rutinkoll på förlossningen den 19:e vid 8:30.. sen efter de kört ctg, kollat blodtryck och urin mm så ville de känna på livmodertappen.. och då visade det sig att jag va öppen 3 cm! Så de små riktigt oregelbundna värkarna jag haft den 18:e och natten till 19:e hade visst gjort sitt! Så de skrev in mig och tog hål på hinnorna 10:10 och det var bara sparsamt med vatten.. Samtidigt de tog hål på hinnorna så satte BM en skalpeltråd. Håltagningen gjorde ingenting utan det enda som hände va att jag hade några oregelbundna värkar ungefär var 10:e minut eller längre mellan.. men var av samma karaktär som de jag hade den 18:e så det va en lätt match att ta sig genom dom.. så jag passade på att bada i väntan på mer värkar. efter badet passade jag på att äta lite lunch så jag har något i magen iaf..

Håltagningen på hinnorna hade inte satt igång något mer värkarbete så jag fick dropp 13:20.. då va jag öppen 4 cm och passade på att gå med gåstolen i korridoren i ca 50 min medan de regelbundna värkarna kom, men dock fortfarande hanterbara. Sen testade jag att sitta på en boll men det gjorde ondare att sitta så jag ställde mig upp igen efter ett tag.

15:10 så började värkarna ändra karaktär och gjorde mycket ondare, då va jag fortfarande öppen 4 cm. Jag började då med lustgas och tyckte det funkade bra. Lustgasen gjorde det lättare att andas igenom värkarna ordentligt. Men det hjälpte inte mot smärtan och barnmorskan frågade vid 16 tiden om jag funderat på något annat som tex ryggbedövning. Peter tyckte att jag skulle ta ryggbedövningen men jag ville ju helst slippa det men han gillade inte att se mig lida så mycket så jag gick med på att träffa narkos läkaren då han ändå va på förlossningen för att sätta en ryggbedövning på en annan. Han kunde iaf få titta om det skulle gå att sätta på mig då jag har fem tattueringar längs ryggraden. Men han sa det att det va inga problem och jag gick med på att ta ryggbedövning då det började göra riktigt ont nu. Läkaren kom tillbaka 17:15 och jag va ganska borta av lustgasen när han skulle sätta ryggbedövningen. Och det va nog skönt det så jag slapp spänna mig medan han satte den.
Men efteråt ångrar jag inte en sekund att jag tog den!  Gud vad den hjälpte! Allt bara försvann! Så va det dags för en ny undersökning 17:45 och då va jag öppen 8 cm! Så då passade jag på att gå upp och röra på mig igen då jag visste att det hjälper förlossningen. Men gav bollen en ny chans ganska snabbt och cirkulerade med höfterna.. nu gjorde det ju inte ont längre så jag satt där ett tag och det gjorde susen! Jag började sakta må illa och kom ihåg att man kan göra det när bebisen kommer ner till spinae. Och mycket riktigt, någon gång efter 19 så gjordes en ny undersökning då konstaterades att bebisen kommit ner till spinae och jag va jag öppen 9 cm. Barnmorskan uppmanade mig att stå upp med gåstolen som stöd för att hjälpa till och när jag gjorde det så kände jag hur det började trycka på mot rumpan.. Barnmorskan sa att det va ok att krysta på för att hjälpa till att bebisen ska ta sig förbi där. Jag kommer ihåg när varje värk kom så va det som jag tappade musklerna i benen och hängde på gåstolen. Det va som att åka skidor, böjde knäna vid en värk och stälde mig upp sedan. Just så här på slutet så är detaljerna svåra att minnas men jag stod vid gåstolen ett bra tag och sen fick jag lägga mig igen. Då kom en läkare in och förklarade att de måste ta prover på bebisens huvud då ctg kurvan visade flera gånger hur hjärtfrekvensen sjunkit till under 100 med jämna mellanrum. Läkaren började ta proverna men tappade taget flera gånger och fick göra om. När barnmorskan sen säger resultatet från provet som bara tog några sekunder att få fram så säger läkaren "oj då". oj då?!?! Vilken idiot till läkare säger oj då om ett provresultat på min bebis medan jag ligger där och vet ingenting?! De gjorde sedan ett nytt prov som tydligen visade ett bättre resultat men som fortfarande va för högt, men det va ingen fara enligt barnmorskan. Men läkaren sa att hon och hennes kollegor skulle diskutera hur de skulle göra då man kanske skulle va tvungna att göra kejsarsnitt beroende på hur allt såg ut tillsammans, provet, ctg, utvecklingen i förlossningsarbetet mm. När läkaren sen kom tillbaka sa hon de att de avaktar och ser gällande kejsarsnittet.
Strax därefter, kl 22:05 så började jag få krystvärkar. Och det va bara att krysta på direkt. Det kom så hastigt att jag inte va beredd. Barnmorskan förklarade hur jag skulle göra men det va svårt att lyssna ordentligt då det gjorde så ont. Så jag gjorde helt fel och skrek som bara den. Barnmorskan försökte förklara gång på gång att jag ska lägga kraften på krystningarna, inte på rösten och trcka ner hakan mot magen samtidigt som jag krystar.. men värkarna gör så ont att det är svårt att göra som hon säger, men jag försöker. De bestämmer sig rätt snabbt för att sätta på sugklocka för att hjälpa till dels för jag hade svårt att krysta på ordentligt och dels för att provresultatet var som det va. Barnmorskan hjälpte oxå till och tröck på magen och satan vad ont det gjorde! Men tillslut så lyckades jag fokusera på krystningarna och försökte verkligen göra rätt. Sen efter några krystningar så kände jag som ett plupp att bebisen nästan flög ut och de skrek nästan alla samtidigt att jag skulle sluta krysta. Sluta krysta nu när det verkligen började hända nåt?! Men jag gjorde som dom sa och inväntade sedan nästa värk. Men jag gillade inte att läkaren var där. Hon verkade inte ens veta vad hon gjorde eller kunna någonting! De använde bara sugklockan för att dra fram bebisen i början sen när jag började krysta på ordentligt så slutade de använda den men läkaren försökte dra ut bebisen då de tog sån tid innan jag fick nästa krystvärk.Så barnmorskan var tvungen att säga åt henne. Jag kände mig oerhört stressad då det verkade som att det nu var bråttom att få ut bebisen och det tog sån tid innan nästa krystvärk kom. Men när den väl kom så slank han ur mig. Då hörde jag inget bebis skrik utan istället skrek barnmorskan åt läkaren att klippa navelsträngen och de sprang ut med honom. Jag var alldeles färdig och chockad. Jag hade ju förväntat mig att han skulle upp på min mage direkt efter men istället visste jag inte ens var han va eller hur det va med honom.. Jag ville bara ha dit min bebis och se att han mår bra. Men det tog inte så lång tid förrän barnmorskan kom tillbaka och sa till Peter att han fick komma dit. Sen kom de in med min bebis och han va den mest finaste bebis jag sett. Och en pojke va det, fast alla trodde på en tjej.. Klockan 22:22 föddes det lilla underverket Alexander och vägde 3165g och va 51 cm lång. Behövdes inte sys så mycket och bara invändigt..




Så för exakt 1 år sen låg jag och krystade för kung och fosterland! :)
Är nöjd med förlossningen förutom läkaren som jag aldrig mer kommer att ha och att Alexander inte mådde så bra. Läste igenom förlossningspapprerna nyss och där står det: Hotande fosterasfyxi.
Usch! Nästa förlossning vill jag ha helt utan sådana komplikationer.