I morgon är det dags för återbesök på kvinnokliniken.. Har ingen aning om vad som ska göras eller prata om. De lär väl göra en gyn undersökning för att se att allt är ok efter operationen. Det är dessutom samma läkare som sa åt mig att ställa in mig på att de i Linköping kommer ta bort allt och trodde det var cancer och att chanserna knappt fanns att jag skulle kunna få fler barn någonsin varken på egen hand eller med hjälp. Så det kommer vara jobbigt att åka dit i morgon. Och inte kan jag förbereda mig heller för jag vet inte vad som ska sägas.. Jag vill inte ha deras medömkan eller någon att prata med! Jag vill egentligen inte ha något med dom att göra! Det var dom som såg till så jag fick gå med inflammationen så länge så det gick så här långt! Det var dom som gav mig en fel diagnos och gjorde mig förkrossad! Och har hon mage att prata om min ofrivilliga barnlöshet och poängtera ÄN EN GÅNG att dom inte kommer stå för IVF kostnader så ska hon fan få höra! Jag vägrar ge mig! Låter dom mig ändå inte få IVF behandlingar så går jag ännu högre upp i saken. Jag har redan anmält dom till PSR Personskaderegleringen, och dom håller på att utreda saken men jag misstänker att beloppen därifrån inte lär bli så höga.

En barnmorska från sthlm berättade att jag har rätt till IVF behandlingar från landstinget då detta orsakades av en skada, och hon tyckte jag skulle stämma sjukhuset. Och att eftersom jag är så ung kan jag få hur mycket som helst.

Efter all skit jag fått från Kvinnokliniken så är det minsta dom kan göra att stå för IVF behandlingar, sen tycker jag även att jag borde få någon form av skadestånd för den smärta dom utsatt mig för! Men i detta fallet är det mindre viktigt utan det viktigaste är IVF behandlingarna!

Om jag skulle tänka på det jag varit med om varje dag så skulle jag gå under. Jag lever på som vanligt och alla tror att allt är som vanligt, men ibland glider masken av och jag återvänder till verkligheten. Det är som ett tomt hål inom mig. Det kan uppstå helt plötsligt och sen kan tankarna tvinga sig fram resten av dagen. Det kan vara en sån liten utlösande faktor som en höggravid kvinna vid blöjorna som köper sitt första blöjpaket i den minsta storleken, en ny bliven mamma med sin bebis i babyskyddet och det strålar om henne som det gör om alla nyblivna lyckliga mammor, eller en liten body i storlek 50/56 som snurrar förbi när jag letar kläder åt Alexander. Varje dag påminns jag om att jag inte kan få egna barn på egen hand, men jag väljer att blunda för det är för smärtsamt att se, att tänka på. Jag är inte redo att ta itu med det, att inse sanningen riktigt och det kommer jag nog aldrig att bli heller...