Grät till och från mellan 23-01 igår.. Satt sen uppe till 2 och läste om cystor, operationer mm.. fick en liten smula hopp då jag inte läste om ett enda fall där dom tagit bort allting, utan de hade iaf sparat lite så man har en liten chans att bli gravid.. Men ändå grät jag mig till sömns. När jag vaknade idag kännde jag mig alldeles tom. Kände ingenting. Men när jag körde hem från stan så brast det igen.. Är det nu så att det är cancer, vilket jag har fått en uppfattning om att dom tror att det är pga lymfkörtlarna, så tar dom bort allt.. läste igår om elakartade cystor och kände igen mig i symptomen.. Att man inte märker någonting förrän de börjat bli större och de gör ont när de blir tryck på dom från tarmar, urinblåsa mm. Jag vill ha hoppet kvar, men just nu känns allt bara kört.. Jag hade den känslan redan efter att doktorn ringde och berättade att operationen skulle ske i linköping. Jag hade en känsla av att det inte var bra och att dom skulle ta bort allt.. Tydligen hade jag rätt.

Jag mår skit just nu. Är som ett vrak.. Alla jävla tankar om går runt i huvudet på en tar kol på mig! Grät hela vägen hem från stan och på raksträckan en liten bit innan jag var hemma kände jag för att ge upp allt.. Att när kurvan kommer, fortsätta rakt fram.. bara få allt att försvinna, slippa känna detta skit något mer. Att aldrig mer få något bestulet igen.

Ska ringa KK mottagningen idag.. jag vill veta mina chanser att få fler barn. Jag vill höra från dom om dom tror att det är cancer. Jag vill bli sjukskriven redan nu. Jag klarar inte av att göra något, att plugga går verkligen inte nu. Och varför ska jag göra det överhuvudtaget? Mitt liv är ändå förstört.